Han var då fortfarande bakbunden och hade ansiktet tejpat. I panik försökte han mitt i natten få hjälp i villaområdet.

I de första husen bodde barnfamiljer som blev rädda och vägrade öppna. Men till slut fick mannen hjälp.

… saxat från artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3687664.ab i Aftonbladet.

Varför är familjer med barn så ohjälpsamma? Tror dom att bara för att dom fått barn så fokuseras hela världens ondska på de och deras småbarn. Sedan har ju forskning påvisat att nyblivna mammors (och även pappors till viss del) intelligens sjunker kraftigt. Nu är det ju inte så att hjärnan förändras rent fysiskt utan det hela handlar om att reptilhjärnan tar över och styr all koncentration och övriga förmågor till att enbart handla om babyn.

Mammans vaksamma reptilhjärna tar i stort sett över och allt som värderas som potentiella hot (i vår del av världen har vi sååå mycket farligt haha) skall undvikas till vilket pris som helst. Ibland leder detta beteende till motsatsen då mammans ologiska beteende leder till andra faror, mer om detta lite längre ner.

Sedan att deras prat enbart handlar om babyn babyn och … babyn är ju inget vidare kul samtalsämne för längre perioder än någon halvtimme, men en mamma kan gå på i timtal. Allra roligast blir det när en grupp småbarnsmammor sitter på ett café och diskuterar sina telningar. Ofta har jag önskat att jag hade en bandspelare eller mp3 med inspelningsmöjlighet.

Senaste gången var under lunchen och det satt 3 mammor intill som diskuterade kläder till småbarn. Speciellt till sina egna bäbisar! De pratade i stort sett hela tiden förbi varandra och alla ville prata hela tiden om just sina barn. På håll såg det ganska trevligt ut men när man faktiskt satt där och hörde allt som sas så insåg man rätt snabbt att de var inte intresserade av varandra utan om att få prata om SIN bäbis. Efter 15 minuter och trots att jag fortfarande hade mat kvar så lämnade jag caféet. Bäbisarna var hyfsat tysta utom en som gjorde sig påmind emellanåt, men det var inte dom som störde utan mammornas självupptagenhet!

Jag fick upp ögonen för hur konstiga småbarnsmammor kan vara häromdagen.
På andra sidan gatan gick det en något mullig man som såg hyfsad normal ut. Inget farligt utseende alls eller lodarbeteende. På samma sida om vägen kommer en mamma med sin barnvagn. När hon ser mannen så byter hon sida om vägen ca 50m innan mötet med mannen. Inget konstigt tänkte jag men uppmärksammade hur hon stirrade på mannen när hon gick över gatan (utan en tanke på att det kunde komma bilar verkade det som).

Väl på andra sidan gatan skulle hon väl in i något av husen? Själv stod jag och väntade på bussen till staaan. Då ser jag hur hon, efter att mannen på andra sidan gatan passerat, vänder tillbaka till samma sida och flera ggr tittade bakåt som om hon just sett ett lejon eller marsmonster. Synd att jag inte hade min kamera med mig för det hade varit kul med en studie i småbarnsmammementalitet.

Senare samma vecka så är jag på väg till Campus och och framför mig halkar en äldre man till och ramlar. Vi är några stycken som kommer fram och hjälper honom upp och även försäkrar oss om att han är ok. Samtidigt så noterar jag att en mamma med (återigen) en barnvagn kommer från andra hållet. När mannen ramlar så stannar hon på ca 30m avstånd och bara stirrar. Medans vi hjälper den äldre mannen upp så står hon bara där och ser mest ut som ett rådjur som inte vet åt vilket håll hon skall springa med sin baby.

Först när den äldre börjat gå och vi andra med, efter en 5-10 minuter, så börjar hon också gå men när hon passerar den äldre mannen så håller hon maximalt avstånd så hon nästan skrapar vagnsidan mot räcket samtidigt som hon stirrar skrämt på den äldre mannen.

Vad är det för fel på alla dessa nyblivna mammor?
Hur kan det komma sig att reptilhjärnan får så stor kontroll över en annars normalt funtad kvinna?

Innan jag bestämde mig för att skriva allt det här så pratade jag med flera kvinnor som själva har barn men vilka nu blivit vuxna och alla säger samma sak: ‘ Att dom var rejält korkade när deras barn var små ‘. Korkad i mening att det vara bara bäbisen som betydde något. Flera av dom har (kanske när reptilhjärnan släppt sitt djävulska grepp) faktiskt bett sin omgivning om ursäkt för sitt beteende.

Om någon nybliven mamma läser igenom all denna text (om dom orkar) och vill opponera sig - ta det lugnt, om 10 år har du en helt annan inställning. Jag garanterar dig!

Så för att återknyta till artikeln i Aftonbladet … detta beteende är normalt för småbarnsfamiljer. Du får ingen hjälp från dom men dom kräver ALL din hjälp när dom behöver. Dock är det underligt för när mina barn var små så hade inte jag ett sådant beteende. Jag var hjälpsam mot allt och alla … kanske beror det på att jag är man eller så är det ett personlighetsdrag helt enkelt.

/ Robban